Gode män och godmanskap

Ja, det är en fråga som intresserar och engagerar långt flera än de som är direkt berörda. Medias snedvridning av bilden av gode män genom att ensidigt sätta stora svarta rubriker på den absoluta minoritet som missköter sig. Men de goda insatser som utförs av en total massiv majoritet av gode män och förvaltare får inga rubriker.
Det tas som en självklarhet att en god man eller förvaltare ska sköta sitt uppdrag på bästa sätt och det är ingen diskussion om detta, det är en självklarhet. Men medias skeva vinkling gör att vi gode män och förvaltare betraktas som mer eller mindre suspekta och opålitliga individer. Vi möts med attityder, ibland misstro och hamnar i diskussioner där vi får försvara och rättfärdiga det vi håller på med.
 För att få ett exempel på till exempel SVT:s mediabevakning så gå in på svt.se, skriv i sökrutan in god man. Det blir många träffar och alla ger en dålig bild av gode män och förvaltare. Jag tror ärligt talat inte ni hittar ett enda gott exempel. detta är en form av journalistik som inte är värdig, inte är etisk, inte ger en rättvisande bild, snedvrider och förvränger fakta. Det för tankarna till The Sun i UK, sensationsjournalistik, infotainment.
Det krävs inga formella meriter för att bli god man eller förvaltare, det talas mera om personlig lämplighet, att gode mannen inte själv har betalningsanmärkningar, inte förekommer i straffregistret eller har missbruksproblem. De områden uppdragen kan innehålla är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för person. Det har handlar om att huvudmannen tillfullo ska tillgodoses det samhällets trygghetssystem kan erbjuda, ekonomiskt och i övrigt. Förvalta egendom, trygga inkomster, betala räkningar, se till att om kapital finns att dessa ges en skälig avkastning. Sörja för person, att se till att huvudmannen har det optimalt bra, att huvudmannens pengar går till gagn för denne och INTE till att bygga upp ett arv åt efterlevande. Det ena utesluter ju inte det andra, men det får inte vara det primära.
Det här kan tyckas övermäktigt att överlåta åt en lekman att hantera. Beaktar vi dessutom att de lagar som styr detta, 11:e paragrafen Föräldrabalken delvis har så gamla anor som drottning Kristinas tid och inte är anpassad till dagens godmans- och förvaltarskap. Men trots 25 år som god man och förvaltare har jag egentligen inte haft problem med detta. Jag tolkar lagen i modern anda.
Och vad beträffar de juridiska spörsmål jag kan råka ut för. Inte ens en advokat kan hela Svea Rikes lag. Det som krävs av gode mannen är en grundläggande moralisk kompass, en magkänsla, det här känns inte rätt och sedan gå in och djupgranska lagtexter eller regelverk och agera utifrån det.
För mig är det viktigt att inte hantera mina huvudmän auktoritärt utan ödmjukt. Livet är ett slumpens lotteri, rollerna skulle kunnat vara ombytta. De problem som kan uppstå diskuterar vi och löser tillsammans. Huvudmannens önskemål och prioriteringar ska tillgodoses, det enda hinder som kan uppstå är om de inte ryms inom ekonomin. Jag behandlar mina huvudmän med mycket humor och värme och det uppstår ofta en personlig relation, vänskap.
Uppdragen som god man och förvaltare är förvisso arvoderade, men om någon tror vi täljer guld så vill jag ta ur er den villfarelsen. Uppdragen definieras som ideellt arbete och ersättningen är därefter. De huvudmän som har inkomst eller kapital över vissa nivåer betalar arvodet själva, i annat fall kommunen.
Nej, moroten i det hela som fyller mig med stor ödmjukhet är att jag begåvats med möjligheten att hjälpa någon annan, göra skillnad. Den inre tillfredsställelsen är viktigare än arvodet.
Men det ovan sagda ger inga stora rubriker i pressen, verkar inte vara intressant att beskriva i ett TV-program eller en tidningsartikel, eller hur Janne Josefsson med flera?

Barnet i mig

Jag har fått en ny kompis, det skiljer bara några år i ålder och vi har roligt ihop. Hon är sju och jag sextiosju. Det går faktiskt att leka kurragömma i en lägenhet på 65 kvadrat. Datten är lite svårare, här tar min ålder ut sin rätt, hinner inte med.

Nu har vi tagit fram det batteri av leksaker som jag brukar ta fram när barnbarnen kommer på besök.

Jag är så glad att jag bevarat barnet i mig, i vissa avseenden blir jag aldrig vuxen och vill inte bli. En jobbarkompis i Motala uttryckte detta bra även om det kanske inte var menat som en komplimang efter ett antal practical jokes. Du är som en djävla kattunge🙂

Hjälpa andra och försumma sig själv

År 2015 har rent ut sagt varit ett skitår. Inte helt och hållet, vissa delar har varit bra, andra betydligt sämre. Jag har med blodsmak i munnen klarat av mina godmansuppdrag på ett sätt som gör till och mig belåten, jag själv är min främste kritiker.

Men det har haft ett pris, jag har försummat mig själv, jag har varit obalanserad och förlorat några vänner. Det har gått ut över mitt eget mående, mina egna prioriteringar. Att gå omkring som en levande tryckkokare där min drivkraft och styrka är en kontrollerad ilska är både bra och dåligt, men äter mig inifrån.

Bra för att jag blir effektiv i kontakt med myndigheter, står inte med mössan i hand, om jag driver en fråga för någon jag är ställföreträdare för och vet att jag har rätt så är jag helt kompromisslös. Det ingår i mitt uppdrag att bevaka rätt, sörja för person och förvalta ekonomi.

Jag vet att jag har oerhörd hjälp av min verbala förmåga i tal och skrift. En skrivelse ska inte behandlas olika även om den är skriven på olika språkliga nivåer, men ett bra skriftspråk väcker respekt, det är bara så!

Jag har träffat många gode män som är upphöjda av sitt uppdrag som god, gärna berättar det och ibland utger sina huvudman.

Riktigt dåligt, jag själv fulls av djup ödmjukhet att jag har förmågan att göra skillnad för andra. Använder aldrig begreppen god man och huvudmän i relationen med de jag har uppdrag för. Mycket trevligare bara med förnamn.

Är aldrig auktoritär och alldeles för toksnäll. Jag har aldrig hittills under en tjugoåring gärning som god man hittills träffat någon huvudman som jag inte utvecklat en personlig relation med och vi båda tyckt om varandra.

Och då ska ni veta att jag varken vill ha eller får de lätta uppdragen.

Mitt allra första uppdrag är väl ett typexemel på det. En kille som bytt gode män som andra byter skjortor. Dåvarande överförmyndare som var revisor i en kamratstödjande förening inom psykiatrin där jag var verksam och tillhörde målgruppen, alltså ett psyko, tillfrågade mig om jag ville ta detta uppdrag. Hennes motivering var att jag var stark i mig själv (kan väl tolkas som tuff om man vill).

Accepterade, men visste inte ett jota vad jag gav mig in på, visste inte vad ett godmansuppdrag var, kunde ingen bokföring. sedan började det stora vansinnet, lärde mig bokföring i DOS under en helg, men det var det lilla problemet. Huvudmannen visade sig ha en obändig frihetslängtan och vara den allra skickligaste manipulatör jag hittills mött.

Det var inledningen till en hisnande resa, två intellektuella värjor korsade varandra. Vem vann, båda, vi kämpade på i fyra år🙂

Nationalismens högtid

Idag har jag tjuvstartat att fira nationaldagen med att frisera mig hos en irakisk frisör, köpt korv av en man också med utländsk härkomst. Allt under gemytligt småprat och skämt och glada skratt.

Är jag svensk, ja enligt passet, men i övrigt? Ser det inte så, jag är världsmedborgare, ingen fanatisk nationalist, inte heller överdrivet stolt över att vara svensk. Vi har en svart historia, mätning av rasbiologi, tvångs sterilisering och lobotomering av psykiskt sjuka, lät Hitlers trupper röra sig fritt i Sverige under andra världskriget.

Social kompetens, bara förnamet

På gång och cykelvägen från Helges Livs gick jag ifatt en kvinna med fyra hundar. För mig är det självklart att dyka ner i flocken och få vänskapliga hundkyssar. Bara så självklart.

Matte bröt på svenska, jag frågade varifrån kommer du?

Polen, svarade hon. Jag frågade vet du vart jag ska åka snart? Nej, sa hon. Polen sa jag.