En småländsk cowboy

Året skrevs till 1969 och jag var chaffis och allt i allo på Witalatvätten i Vetlanda. Jag trivdes bra där i en helt kvinnodominerad miljö med både en kvinnlig och manlig chef. Jag var vaken och pigg och lärde mig snart alla uppgifter, att tvätta, kemtvätten och allt. Jag rönte stor uppskattning av min arbetsgivare.

Den manliga chefen var lika tokig som jag. Det räckte med att våra blickar möttes i samförstånd så satte vi full speed på tvättmaskinerna, slog ut tvätten och hängde den på mobila bockar för mangling.

När kärringarna (förlåt kvinnorna) vid mangeln såg det växande antalet bockar med mangeltvätt stacka upp sig så började de mangla som besatta med svetten drypande i ansikte och dolda delar. Då möttes chefens och mina ögon varandra med ett leende.

Något som var riktigt kul, vi tvättade åt Vetlanda Sjukhus eller vad det hette då. Jag hämtade tvätten nere i en kulvert. Stora säckar. Vaktmästaren på sjukhuset hade en eldriven traktor. Om nycklarna satt i så snodde jag den för min transport. Han blev förbannad, det var inte ok. Tog med sig nycklarna, men så fort han glömde snodde jag traktorn.

Ett sjukhus är som ett djävla räv- eller grävlinggryt med underjordiska kulvertar. Det naturliga sättet att förflytta sig där förutom att sno vaktmästarens traktor var befintliga sparkcyklar. Det var rätt kul, det gick att få upp en helvetes fart på sparkcyklarna. Det är svårt att glömma när jag med skrikande däck rundade ett hörn och höll på att krocka med en sjuksköterska med en vagn full av labb-prover. Hon skrek av fasa!!!

Men allt har ett slut, men det tar vi i nästa inlägg.

To be continued…

Den nya skuldsaneringslagen

Utmärkt att Vetlanda-Posten på ett bra sätt informerar om den nya skuldsaneringslagen som börjar gälla 1 november. Förändringarna är mycket bra och något som jag länge efterlyst.

Själva ansökan blir mycket enklare, du behöver bara någorlunda veta vilka du är skyldig pengar och ungefär hur mycket, inte detaljspecifiera varje liten skuld exakt och med anvisande av räntesats och aktnummer.

Det är inte nu och har inte heller tidigare varit nödvändigt att känna till samtliga skulder. Kronofogdens skuldsaneringsenhelt annonserar om inledning av skuldsaneringsansökan i Post och Inrikes Tidning och där har alla borgenärer skyldighet att bevaka sina skulder och kräva ut sin andel. Andel? Jo, det görs en inkomstutredning och utifrån denna fastställs vilken procentsats av skulden borgenärerna ska få, ett så kallat ackord. Den som har låg inkomst kan bli beviljad skuldsanering till nollresultat, alltså inte behöva betala ett enda öre.

Det är i sammanhanget viktigt att veta att personliga lån från släkt, vänner och bekanta har rätt att tas med i skuldsaneringen. De kallas om jag inte minns fel regressfordringar och även om de inte får tillbaka allt så får de ändå sin del av ackordet och dessutom före alla andra.

Om vi backar tillbaka till inkomstutredningen så är det ju inte bara redovisning av inkomster utan även redovisning av alla utgifter som kronofogden beaktar. Det är hyra, eventuell kostnad för god man eller förvaltare, det är kostnader för läkarvård, medicin och sjukresor upp till högkostnadsgränsen, det kan gälla resor till och från arbetet, det kan vara extra kostnader för medicinska hjälpmedel, det kan vara kostnader för hemtjänst. Kronofogden fastställer efter detta ett betalningsutrymme.

När det sedan gäller de månatliga betalningar så betalas de till kronofogden som sedan fördelarna pengarna till borgenärerna. Det har tidigare varit ett rent elände att hålla koll på betalningsplaner, skuldnummer, plus- och bankgiro konton.

Det är ofta en livskris som gör att ett skuldberg börja växa. Att på egen hand reda ut detta har oftast varit i princip omöjligt. Själva ansökningen har varit minst sagt krånglig och att administrera de månatliga betalningarna likaså. Men efter 1 november så blir det vips möjligt för många att klara det på egen hand utan hjälp av god man eller kommunens överbelastade skuldrådgivare.

Förändringen kan ses som ett ljus i ett eljest kompakt mörker. Många skulder uppstår i skickligt sockrade skuldfällor, går till inkasso med ytterligare avgifter och vidare till kronofogden med ytterligare avgifter. En enda ibland av väldigt många skulder på till exempel 200 kr kan snart vara tiofaldigad.

Vi får heller inte glömma att inkassobranschen är ren råkapitalism som profiterar på andras olycka!

Men ett litet råd. Den som hamnar i ett växande skuldberg får fobier mot fönsterkuvert. Öppnar dem aldrig, kastar dem ofta. GÖR INTE DET!!! Köp en rulle stora svarta sopsäckar och spara dem där. De försvinner ur den skuldsattes åsyn bakom den svarta plasten, men den sparade brevskörden är en ren guldgruva för en god man, förvaltare eller skuldrådgivare. På mindre än en månad hinner jag få en ganska exakt bild över ekonomin.

Utan sopsäckar med post och genom att invänta nya krav tar det minst fyra månader och resultatet blir mindre säkert

Det var länge sedan

Men vad gör man när man vaknar fyra på morgonen? Jo självklart, brygger kaffe och sedan börja jobba. Har nu bokfört alla mina sju godmansuppdrag fram till dags datum och planerat hela nästa månad.

Det är så busenkelt med mitt enkla bokföringsprogram och Microsoft Excel. Lite lustigt ändå, jag har sedan länge funderat på att skaffa mig ett hemarbete, men så slog det mig, det har jag ju redan. Över 90 % av arbetet sköter jag hemma, mycket är planering och tankemöda, att jobba smart.

Men varför jobba när jag snart fyller 69 och inte behöver? Jo del för att jag kan och dels så ger det mig den nyttiga hjärngympa som sägs motverka Alzheimers och demens. Mycket är matematik och matte är så underbart logisk och faktiskt väldigt kul.

Men det som gör det meningsfullt är att jag ödmjukt vet att jag har förmångan att hjälpa andra, göra skillnad för andra. Och javisst, uppdragen är arvoderade om än blygsamt. Men extrapengarna kompletterar pensionen. Så istället för katt- och hundmat händer det att jag lyxar med svenska signalkräftor, varmrökt lax eller en rökt makrillfilé🙂

Gode män och godmanskap

Ja, det är en fråga som intresserar och engagerar långt flera än de som är direkt berörda. Medias snedvridning av bilden av gode män genom att ensidigt sätta stora svarta rubriker på den absoluta minoritet som missköter sig. Men de goda insatser som utförs av en total massiv majoritet av gode män och förvaltare får inga rubriker.
Det tas som en självklarhet att en god man eller förvaltare ska sköta sitt uppdrag på bästa sätt och det är ingen diskussion om detta, det är en självklarhet. Men medias skeva vinkling gör att vi gode män och förvaltare betraktas som mer eller mindre suspekta och opålitliga individer. Vi möts med attityder, ibland misstro och hamnar i diskussioner där vi får försvara och rättfärdiga det vi håller på med.
 För att få ett exempel på till exempel SVT:s mediabevakning så gå in på svt.se, skriv i sökrutan in god man. Det blir många träffar och alla ger en dålig bild av gode män och förvaltare. Jag tror ärligt talat inte ni hittar ett enda gott exempel. detta är en form av journalistik som inte är värdig, inte är etisk, inte ger en rättvisande bild, snedvrider och förvränger fakta. Det för tankarna till The Sun i UK, sensationsjournalistik, infotainment.
Det krävs inga formella meriter för att bli god man eller förvaltare, det talas mera om personlig lämplighet, att gode mannen inte själv har betalningsanmärkningar, inte förekommer i straffregistret eller har missbruksproblem. De områden uppdragen kan innehålla är att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för person. Det har handlar om att huvudmannen tillfullo ska tillgodoses det samhällets trygghetssystem kan erbjuda, ekonomiskt och i övrigt. Förvalta egendom, trygga inkomster, betala räkningar, se till att om kapital finns att dessa ges en skälig avkastning. Sörja för person, att se till att huvudmannen har det optimalt bra, att huvudmannens pengar går till gagn för denne och INTE till att bygga upp ett arv åt efterlevande. Det ena utesluter ju inte det andra, men det får inte vara det primära.
Det här kan tyckas övermäktigt att överlåta åt en lekman att hantera. Beaktar vi dessutom att de lagar som styr detta, 11:e paragrafen Föräldrabalken delvis har så gamla anor som drottning Kristinas tid och inte är anpassad till dagens godmans- och förvaltarskap. Men trots 25 år som god man och förvaltare har jag egentligen inte haft problem med detta. Jag tolkar lagen i modern anda.
Och vad beträffar de juridiska spörsmål jag kan råka ut för. Inte ens en advokat kan hela Svea Rikes lag. Det som krävs av gode mannen är en grundläggande moralisk kompass, en magkänsla, det här känns inte rätt och sedan gå in och djupgranska lagtexter eller regelverk och agera utifrån det.
För mig är det viktigt att inte hantera mina huvudmän auktoritärt utan ödmjukt. Livet är ett slumpens lotteri, rollerna skulle kunnat vara ombytta. De problem som kan uppstå diskuterar vi och löser tillsammans. Huvudmannens önskemål och prioriteringar ska tillgodoses, det enda hinder som kan uppstå är om de inte ryms inom ekonomin. Jag behandlar mina huvudmän med mycket humor och värme och det uppstår ofta en personlig relation, vänskap.
Uppdragen som god man och förvaltare är förvisso arvoderade, men om någon tror vi täljer guld så vill jag ta ur er den villfarelsen. Uppdragen definieras som ideellt arbete och ersättningen är därefter. De huvudmän som har inkomst eller kapital över vissa nivåer betalar arvodet själva, i annat fall kommunen.
Nej, moroten i det hela som fyller mig med stor ödmjukhet är att jag begåvats med möjligheten att hjälpa någon annan, göra skillnad. Den inre tillfredsställelsen är viktigare än arvodet.
Men det ovan sagda ger inga stora rubriker i pressen, verkar inte vara intressant att beskriva i ett TV-program eller en tidningsartikel, eller hur Janne Josefsson med flera?

Barnet i mig

Jag har fått en ny kompis, det skiljer bara några år i ålder och vi har roligt ihop. Hon är sju och jag sextiosju. Det går faktiskt att leka kurragömma i en lägenhet på 65 kvadrat. Datten är lite svårare, här tar min ålder ut sin rätt, hinner inte med.

Nu har vi tagit fram det batteri av leksaker som jag brukar ta fram när barnbarnen kommer på besök.

Jag är så glad att jag bevarat barnet i mig, i vissa avseenden blir jag aldrig vuxen och vill inte bli. En jobbarkompis i Motala uttryckte detta bra även om det kanske inte var menat som en komplimang efter ett antal practical jokes. Du är som en djävla kattunge🙂