Årsbokslut 2016

Årsskiftena ger en gyllene möjlighet att förändra det som är dåligt och ytterligare förbättra det som är bra. Inkomstuppgifterna kommer i brevlådan liksom kontouppgifter från banken. Det blir svart på vitt, överskådligt. Så långt ekonomin, men frågan är om det är det viktigaste?

Kanske är det så att det är viktigare att värna den själsliga “ekonomin”. Kropp och själ i balans leder till kloka beslut som även kan gagna ovanstående. Vi kan nog inte påverka att våra sinnen alltid är retade i vårt uppkopplade samhälle. Det handlar nog bara om att lära sig handskas med det. Cope with it som tyskarna säger när de pratar engelska.

Alldeles oavsett hur ofta vi kollar inboxen i mailen, kontot på Facebook så kan det ha kommit ett nytt meddelande. Kalla det infostress om du vill, men hur viktigt är det egentligen? Spammail och totalt meningslösa likes av så kallade “vänner”. Jag kommer omedelbart att tänka på Miss Li, plastic faces, plastic world.

Lev i infostressen eller ta kontroll. Inte för min skull utan för din egen!

The words

The words spoken are rarely poetry, seldom music. But said, performed by the right person yet. Just with a few words said it expresses a language beyond understanding. Where a common sentence becomes to music.

If you do understand continue to read my blog. Otherwise go elsewhere. I will continue to be what I am

Min lobotomering 2

Men besöket på psykakuten på KS hade ju sin anledning. Jag trodde det var stressen i storstaden, mitt stressiga jobb som bussförare. Jag flyttade till Motala och började köra buss där. Motala är väl en liten lantlig idyll utan stress?! Ja, ja, det var ju inga ändlösa köer som på fredageftermiddagarna på Sveavägen i Sthlm när “Ture och Märta” skulle åka till sommarstugan. Men istället var det en ren klappjakt på det platta landsskapet. På vintern med sommardäck på bussen och snödrev så att jag knappast visste om jag var på vägen eller vid sidan om.

I Motala liksom i Sthlm var det jag älskade mest skolskjutsarna. Kidsen och jag hade underbara relationer. Minns i Sollentuna när de skulle åka till skoldanserna. Då sjöng de för mig: En busschaufför, en busschaufför det är en man med gott humör…

Men att flytta till Motala var det som i missbruksbehandling kallas “geografisk flykt”. Du mår av olika anledningar skit, flyttar och tror det ska bli bättre. Men det går inte att flytta ifrån det dåliga mående du har inombords, det följer med.

För helvete, jag älskade mina jobb i Sthlm och Motala på lite olika sätt. En körorder och sedan helt eget ansvar. Som en djäkla cowboy på en dieselhäst. Men kanske viktigast den underbara relationen med mina passagerare, i synnerhet kidsen. Glömmer aldrig en skolresa från Motala till Boxholms Bruk. Den medföljande läraren tappade kontrollen över “vargflocken” och tittade vädjande på mig. De lydde mina mjuka direktiv. På hemvägen såg jag att de gick och smusslade i bussen och väl hemma kom en elev fram och överlämnade hopsamlad dricks. Jag sa, men ni har ju bara veckopeng, inte behöver ni ge mig något. Jo, men vi vill det sa eleven! Vackert minne!!!

To be continued…

Min lobotomering 1

År 1990 tog överläkaren på neurokirurgen i Linköping det drastiska beslutet att avlägsna delar av det jag hade innanför skallbenet. Jag hade diagnistoserats på medicin i Eksjö för en sannolikt ofarlig hjärntumör. Läkarna i Eksjö frågade neurokirurgen i Linköping, ska vi skicka plåtarna (röntgenbilderna) och patienten samtidigt?

Plåtarna först sa neurokirurgen, men det kom nästan omedelbart kontraorder, patienten också! Nu undrar ni förstås om jag inte var orolig eller rent av rädd. Men nej, jag var helt lugn, tror helt cool är ett bättre uttryck. Jag kände glädje och en enorm lättnad. Hur kan det komma sig? Jodå, jag ska berätta!

Det periodvisa helvete jag levat i i synnerhet de tre åren innan detta kan ingen ens föreställa sig. Kulmen kom oväntat nästan som blixten från den blå himlen. Jodå visst hade jag kämpat med hanterbara depressioner sedan 20-årsåldern, men endast korta och diffusa sjukdomsperioder. Det tog flera årtionden innan varken läkarna eller jag fattade att det var depressioner. Jag anade väl och att jag inte blev rätt diagnostiserad berodde nog mera på att jag inte vågade berätta om mina “demoner” än läkarnas inkompetens.

Redan på 1970-talet uppsökte jag en gång psykakuten på Karolinska Sjukhuset i Solna. Jodå, Solna, det ligger strax norr om Norrtull. Jag satt i ett väntrum med väldigt sjuka patienter, många var märkta för livet. När jag slutligen kom in till läkaren iklädd SL:s bussföraruniform så frågade läkaren: Men vad i helvete gör du här? Inte elakt på något sätt, bara frågande. Med tanke på vad jag sett i väntrummet så sa jag: Ja du, det undrar jag också!

To be continued…

Sense GX 2

Vi kom aldrig fram till Sense GX i mitt förra inlägg. Men nu så!

Mina psykiatriska inläggningar varierade mellan frivilliga inläggningar och tvångsintagningar.

Vid tvångsintagningar dealade överläkaren och jag om antal milligram antipsykotisk medicin.

Vid tvångsintagning var det också en ren rutin för mig att överklaga till Utskrivningsnämnden i Jönköping (numera tingsrätten).

Vid ett tillfälle bad jag personalen om att låna skrivmaskinen för att göra en överklagan. Personalen utbrast unisont, men snälla Ronny den är ju elektronisk (underförstått, det klarar inte du!)

Jag bara tittade trött på dem, jag har själv en elektronisk skrivmaskin och har haft i många år. Ge mig bara den!!!

Sense GX

Vi skriver sent 1980-tal. Drabbade av en djup depression och blev inlagd på Psyk avd 52 i Jönköping. Jag hade fram till detta hållt fanan högt och kämpat på med heltidsjobb som bilmek, deltidsjobb som brandman, villa och familj. Ok, jag mådde inte bra, men hade inga referenser, visste inte hur andra mådde, livet kanske är så här?

Jag hade en inbokad tid på Psyk. Överläkaren (kvinnlig) tog emot mig och sa: Ronny hur är det? Det är nog inte så bra sa jag och började gråta och kunde inte sluta. Klarar du att ta dig själv till Jönköping i morgon frågade hon?

Självklart, sa jag, men oj vad fel jag hade. Efter att hon tippat mig över gränsen sjönk jag som en gråsten in i en nattsvart psykotisk depression. På avdelningen var dagarna en glädjelös rutin, men på nätterna blev tankarna sjuka. Jag var rädd för mig själv, rädd för mina tankar. Det här var inte jag!

Min bästa kompis på avdelningen blev en svart kille från Egypten. Han hade blivit illa slagen av poliserna i sitt hemland. Han behövde hjärnkirurgi, men Sverige ville inte betala.

Wale som han hette och jag drevs av demoner på nätterna!

Helvete en hel sommar försvann 😦