Men besöket på psykakuten på KS hade ju sin anledning. Jag trodde det var stressen i storstaden, mitt stressiga jobb som bussförare. Jag flyttade till Motala och började köra buss där. Motala är väl en liten lantlig idyll utan stress?! Ja, ja, det var ju inga ändlösa köer som på fredageftermiddagarna på Sveavägen i Sthlm när “Ture och Märta” skulle åka till sommarstugan. Men istället var det en ren klappjakt på det platta landsskapet. På vintern med sommardäck på bussen och snödrev så att jag knappast visste om jag var på vägen eller vid sidan om.
I Motala liksom i Sthlm var det jag älskade mest skolskjutsarna. Kidsen och jag hade underbara relationer. Minns i Sollentuna när de skulle åka till skoldanserna. Då sjöng de för mig: En busschaufför, en busschaufför det är en man med gott humör…
Men att flytta till Motala var det som i missbruksbehandling kallas “geografisk flykt”. Du mår av olika anledningar skit, flyttar och tror det ska bli bättre. Men det går inte att flytta ifrån det dåliga mående du har inombords, det följer med.
För helvete, jag älskade mina jobb i Sthlm och Motala på lite olika sätt. En körorder och sedan helt eget ansvar. Som en djäkla cowboy på en dieselhäst. Men kanske viktigast den underbara relationen med mina passagerare, i synnerhet kidsen. Glömmer aldrig en skolresa från Motala till Boxholms Bruk. Den medföljande läraren tappade kontrollen över “vargflocken” och tittade vädjande på mig. De lydde mina mjuka direktiv. På hemvägen såg jag att de gick och smusslade i bussen och väl hemma kom en elev fram och överlämnade hopsamlad dricks. Jag sa, men ni har ju bara veckopeng, inte behöver ni ge mig något. Jo, men vi vill det sa eleven! Vackert minne!!!
To be continued…
ronnygustafsson 