En äldre man i 66-årsåldern

Och jaha, vad fan vet ni om det? Kan du skilja på fysisk och mental ålder? Vad är 66 idag mot 66 då?

Jag kan bara tala för mig själv, jag har aldrig varit så mentalt skärpt som nu. Mitt minne är ruggigt, tappar aldrig en boll om än bollar många.
Och de ruggiga reflexerna ligger på 0.2 sek.

Nej jag är inte gammal!!!

What you see is what you get?

But what about what you’re not able to see but able to get?

Mistery? No it’s no mistery. Open your senses and it becomes reality.

What is our life, many questions but few answers!

It’s a mist, there are no true facts. The world, your world is what you expect it to be. Not what it really is.

Open your senses, smell the wibes beyond scienze.

Can you feel it? If so, you have no limitation. Congrats!!!

Kärleken till en katt

Besökte Djurens vänner i Vetlanda. I en bur fanns en filur som stack ut, en kolsvart herre vid namn Kim. Jag frågade om jag fick gå in till honom och javisst. Som den självklaraste sak lyfte jag upp honom och han låg så trygg tätt tryckt emot mig. Gick sedan ut för att titta på de andra katterna och Kim protesterade högljutt.

Lätt omtumlad gick jag ut, Malin ordf var utanför och gick fram till henne och sa, jag är förälskad! Så pass omtumlad att jag glömde sambons rullstol utanför bilen och försökte backa ut. Detta resulterade i en rispa i en nästan ny bil :-(

Åkte tillbaka till katthemmet nästa lördag och därefter nästa. Nej, det var kört, vi tingade Kim. Jag skulle vilja formulera det så som att Kim valde mig (oss), inte jag (vi) som valde honom.

Nu är han installerad och av alla tecken så älskar han sitt nya hem. Han smet oavsiktligt ut alldeles förtidigt. Fick lite ont i magen, går han tillbaka till gamla jaktmarker? Men han kom tillbaka klockrent, både denna och alla kommande gånger.

Inte nog med det, både Frida och Kim går in och ut genom ett öppet fönster i vardagsrummet. Kim har mutat in vårt närområde som sitt (och Fridas) revir och ve den katt som kommer för nära. Hamnar Kim i knipa hjälper Frida till att försvara.

Trots allt är Kim min katt, han hoppar med självklarhet upp på mitt bröst när jag ligger i sängen och bara lägger sig och tokspinner. En annan favoritposition är med huvudet i mitt vänstra armveck, som i trance, somnar på någon minut och tassarna spritter i drömmen när han jagar en drömråtta eller något.

Jag är hopplös djurvän, kan på ett sätt telepatiskt “prata” med djur. Allt jag gör går på instinkt, jag gör saker per automatik. Har aldrig läst böcker i ämnet och kommer inte att göra. Sunt förnuft och att känna in situationen, vibbarna.

Det allra viktigaste är att sända ut signalen, jag är djurvän, jag är intresserad av dig. Genom telepati, kroppsspråk eller vad det är. Men att göra det på behörigt avstånd. Kalla in, men låta djuret avgöra om det vill eller inte!!!

Precis samma gäller att närma sig ett barn. Genom att vara för burdus kan jag skapa en låsning som inte går att låsa upp. Första intrycket är nyckeln.

Jag har varit på besök hos människor som haft djur (eller barn). Efter några minuter ligger hundarna vid min fötter, katterna i mitt knä eller med barnet på golvet i lekrummet.

Hussar, mattar, föräldrar tittar förvånat på mig. Jag bara rycker på axlarna, slår ut med händerna, det brukar bli så här :-)

Den här sidan av mig själv, den mjuka, älskar jag. Jag har andra sidor jag inte är stolt över. Men ibland går detta ihop, det mjuka och det hårda.

För att klara en powerdog krävs några saker. Total brist på rädsla, en naturlig auktoritet och kärlek. Hundar som schäfer, pitbull, riesen snauser, amstaff och rottweiler som jag själv har erfarenhet av kräver sin husse. Det ligger i hundens natur att söka ledarrollen i flocken. Har du inte stake nog tar hunden kontroll över dig.

To be continued… Sometime (maybe)

Svenskhet

Jag var på Eksjö Värdshus (Abboravik) och beställde mat. Mannen som betjänade mig (av annat etniskt ursprung) frågade spontant: Har du utländsk ursprung? Jag svarade lite förvånat: Nej, varför tror du det?
Han svarade: Du pratar med händerna (gestikulerar)

Självklart var det en komplimang. Svenskhet har brister, stelhet, blyghet, rädsla för att sticka ut, rädsla att visa känslor.

I detta är jag inte så svensk, jag är inte blyg, inte stel, är inte rädd att sticka ut och har väldigt svårt att inte tala om för någon jag tycker om att jag gör det. Endera med en innerlig kram, en smekning på kinden eller handen eller verbalt.

Rikedom är inte pengar, materiella ting. Det är goda relationer med andra, att känna sig riktigt “hög” under en hel dag efter ett positivt möte med en annan person.

Jag har många sådana möten, det gör mig oerhört rik!

Att uttrycka känslor

är inte det svenskar är bäst på. Det händer att vi kramas när vi möts. Men alltför ofta är det “slipskramar” utan egentlig innebörd.

Att uttrycka känslor är inte svenskt, de som kan blir ofta.missförstådda och det tolkas ibland som den sexuella invit som det INTE är.

Vem lär sig uttrycka känslor, ärliga känslor? Ja, ofta den som fått ordentligt stryk av livet, varför inte på en psykistrisk slutenvårdsavdelning?

Där kastar man samhällets masker. I en trygg gemenskap vågar man vara den man är. Det är bara så självklart att visa känslor, att krama den man tycker om. Det finns inga tabun, det är lika nsturligt att tala om sexualitet som om ångest, tvångstankar och fobier.

Du Svenne, vi psykon har något du inte har. Vi vågar avslöja oss i all vår nakenhet, vi kan obesvärat prata om det som är tabu för dig, ångest, sex. Vi vågar ärligt och uppriktigt visa någon annan att vi tycker om denne. Verbalt, genom att kramas, smeka denne kind eller hand.

Svenne, vi har det du inte ha
r eller någonsin kommer att få!